Jag har drömt massa fina saker inatt! Jag drömde en del om Matthew Gray Gubler - men! Jag drömde också att jag skulle vara med i en sångtävling, där priset var att man skulle få alla Kents skivor (?) och två biljetter till Skunk Anansies konsert. Så jag ställde upp för att vinna biljetterna. Jag gjorde också en deal med flera andra tävlande att om de vann skulle jag få biljetterna medan de tog skivorna, och vice versa om jag vann - att de då skulle få Kent-skivorna och jag tog biljetterna. Dock fick jag inte se om jag vann, för min dröm bytte fokus. Då var jag helt plötsligt med i någon musikal, eller något, och jag var med för att kolla de sista personerna som gjorde audition. Och då var det (igen) Matthew Gray Gubler och någon annan kille som det stod emellan. De hade typ en musikal-battle, haha. Jag tror att Matthew fick rollen, men jag minns inte riktigt. Någonting annat vore konstigt.
Jag ber om ursäkt för min frånvaro, men jag har inte alls haft orken till att blogga nu i veckan. Igår kväll var fint i vilket fall. Jag satt då vaken sent, drack kaffe, åt chokladbollar, kollade på Criminal Minds och messade med Rebecka. Like it.
Robin överväger att skriva ett brev till sin mor och lämna det till henne precis innan han åker till Örebro i nästa vecka. Ett brev där han berättar allting för henne, alltså. Han sa också att han inte tänker låta någon annan än sin mor läsa det, vilket jag förstår och respekterar. Men ja, det sved väl till lite, främst för att Robin inte pratar så mycket med mig om hur han känner och tänker kring allting. Trots att jag vet att han har svårt att prata om allt transrelaterat och att han har svårt att öppna upp sig angående det, har jag nog svårt att svälja att jag inte kan vara delaktig i alla aspekter av hans liv. Det är någonting som jag får acceptera, men ja, klart det är tufft. Han är ju min darling, liksom. Haha. Oavsett - jag är lite nervös inför brevet, om han nu kommer att lämna det. Jag vet att han också är nervös, vilket är minst sagt förståeligt. Men jag tror att vi båda är nervösa för ungefär samma anledning - ingen av oss vet riktigt hur hans mor kommer att reagera. Såatteh. Det återstår väl att se! Update om det kommer vidare om/när han har lämnat över brevet.
Och som sista notering: jag har kommit fram till varför jag känner mig så tom från och till (och ni ba: "WHUUUT?!"). Men jo, jag känner mig ofta ganska tom. Anledningen? Jag gör ingenting kreativt. Jag sjunger inte kontinuerligt, alltså för att komma framåt och för att utvecklas. Jag skriver inte musik. Jag spelar inte så mycket gitarr. Jag skriver ingen poesi. Jag skriver ingenting skönlitterärt. Jag menar: det enda jag har, som jag faktiskt är okej på, är musik och skrivande. Och jag har alltid haft det, alltid lutat mig mot det och alltid låtit mina känslor uttryckas genom det. Och jag har haft någonting att kämpa för, som jag brinner för. Men nu är det "poff", gone. Så, ja. Jag ska fokusera mer på det, känner jag. Jag tror att jag behöver det. PLUS - jag saknar att spela i band så jävla mycket. Helt sinnessjukt mycket. Jag ska typ anfalla alla musikaliska människor jag känner och tvinga dem att spela tillsammans med mig. Beware!
Och, ja, jag bjuder på den här. Manas (<3) födelsedag där jag hade klänning och sjöng för henne. Puss.
Jag ber om ursäkt för min frånvaro, men jag har inte alls haft orken till att blogga nu i veckan. Igår kväll var fint i vilket fall. Jag satt då vaken sent, drack kaffe, åt chokladbollar, kollade på Criminal Minds och messade med Rebecka. Like it.
Robin överväger att skriva ett brev till sin mor och lämna det till henne precis innan han åker till Örebro i nästa vecka. Ett brev där han berättar allting för henne, alltså. Han sa också att han inte tänker låta någon annan än sin mor läsa det, vilket jag förstår och respekterar. Men ja, det sved väl till lite, främst för att Robin inte pratar så mycket med mig om hur han känner och tänker kring allting. Trots att jag vet att han har svårt att prata om allt transrelaterat och att han har svårt att öppna upp sig angående det, har jag nog svårt att svälja att jag inte kan vara delaktig i alla aspekter av hans liv. Det är någonting som jag får acceptera, men ja, klart det är tufft. Han är ju min darling, liksom. Haha. Oavsett - jag är lite nervös inför brevet, om han nu kommer att lämna det. Jag vet att han också är nervös, vilket är minst sagt förståeligt. Men jag tror att vi båda är nervösa för ungefär samma anledning - ingen av oss vet riktigt hur hans mor kommer att reagera. Såatteh. Det återstår väl att se! Update om det kommer vidare om/när han har lämnat över brevet.
Och som sista notering: jag har kommit fram till varför jag känner mig så tom från och till (och ni ba: "WHUUUT?!"). Men jo, jag känner mig ofta ganska tom. Anledningen? Jag gör ingenting kreativt. Jag sjunger inte kontinuerligt, alltså för att komma framåt och för att utvecklas. Jag skriver inte musik. Jag spelar inte så mycket gitarr. Jag skriver ingen poesi. Jag skriver ingenting skönlitterärt. Jag menar: det enda jag har, som jag faktiskt är okej på, är musik och skrivande. Och jag har alltid haft det, alltid lutat mig mot det och alltid låtit mina känslor uttryckas genom det. Och jag har haft någonting att kämpa för, som jag brinner för. Men nu är det "poff", gone. Så, ja. Jag ska fokusera mer på det, känner jag. Jag tror att jag behöver det. PLUS - jag saknar att spela i band så jävla mycket. Helt sinnessjukt mycket. Jag ska typ anfalla alla musikaliska människor jag känner och tvinga dem att spela tillsammans med mig. Beware!
Och, ja, jag bjuder på den här. Manas (<3) födelsedag där jag hade klänning och sjöng för henne. Puss.
Du borde jämt ha den där klänningen på dig <3
SvaraRaderaHaha, awh, sötsak <3. Och ey! Du heter inte FAC längre!
Radera