Jag drömde om henne inatt. Det har gått ett år, och jag drömmer fortfarande om henne ibland. Och i drömmen hörde jag exakt hur hennes röst lät, och exakt hur hon pratade, och kroppsspråket var exakt på pricken. Det är i sådana här stunder som jag saknar henne. Som fan. Som jag saknar det vi hade. Hur vi var. Och det är i sådana här stunder jag egentligen vill skriva till henne. Men det går inte. Och jag kommer inte göra det. Och det värsta är, att det skadar mig så mycket att inte ha henne i mitt liv längre, och jag tror inte ens att hon bryr sig om att jag är ur hennes.
Och jag fäller tydligen fortfarande tårar för henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar