Robin är fortfarande inne i en tuffare period. Det märks väl av då och då, men inte direkt massivt. Det märks mest på det jag nämnde i ett tidigare inlägg om det här ämnet, men jag tror att det är mer som kretsar inom honom än vad han visar utåt. Det är givetvis bara mina spekulationer, kan inte säga säkert att det är så. Ibland känns det bara som att han blir frånvarande, gräver ner sig i tankar mer än vanligt. Det kan i och för sig vara mitt överanalyserande sinne som spelar in i den observationen också. Jag tror att det hela grundar sig i att jag vill kunna hjälpa honom, var mer delaktig än vad jag är. Men jag tror att (om han nu tänker och känner mer än vad han berättar) så vill han inte "tynga mig" med det. Vi pratade lite om det igår, att det känns som om han tänker på mer saker än vad han vill erkänna. Han bekräftade att det var så men att anledningen till varför han inte pratade om det så mycket var för att han inte mådde direkt dåligt över allting just nu. Han sa också att om jag ville veta någonting så fick jag gärna fråga. Problemet är väl lite att jag inte riktigt vet vad jag ska fråga, i och med att jag inte vet alls vad som försiggår i hans huvud. Han sa igår att det mest handlade om utseendegrejer. Mer än så vet jag inte riktigt.
Det känns också som om den här bristen på intimitet börjar ta mer på mig än vad jag trodde att den skulle göra. Det har resulterat i att jag känner mig dryg, krävande och efterhängsen. Att bli avvisad tar på en. Och det känns som om jag börjar agera desperat, just för att jag blir avvisad en del. Sexuellt då, för er som inte har förstått det. Tillgivenhet är det ingen brist på. Anywho: att det känns som om jag agerar desperat i och med att jag tar initiativ och blir avvisad. Men fortsätter att ta initiativ (vid ett annat tillfälle då). Och sedan rullar det på. Avvisandet är väl det som tar mest, tror jag. Även om jag vet att det inte har med mig att göra, så blir det ändå på något sätt att de tankarna kommer upp. Det är väl någon reflex som sätter in: om du ständigt blir avvisad är det någonting med dig som är frånstötande. Men jag antar att det är min grej att komma över, de tankarna, jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra för att lyckas med det.
Kanske har jag så svårt för att bli avvisad och att jag känner att orsaken är jag, just för att jag inte riktigt vet vad han tänker och känner. Om jag inte har någon aning om vad han tänker på och hur han tänker kring det så lägger jag orsaken på någonting som jag känns vid: mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar