Vi pratade idag om hur det kändes. För mig. Det känns bra, om än något förvirrande om utredning, operationer och testosteron hade blivit aktuellt. Det är klart att det skulle bli svårare i och med att det hade blivit en större omställning för mig. Hur gärna jag än hade velat slippa omdefinera mig själv och min läggning, hade det på något vis ändå varit oundvikligt. Det var inte nämnvärt jobbigt att ställa om från "tjej" till "transsexuell", i och med att jag i princip aldrig har sett honom som tjej. Däremot hade det nog varit jobbigare att ställa om från "transsexuell" till "kille". Trots att det här hemma uteslutande förekommer benämningar som "han", "kille" och "pojkvän", hade det i och med en behandling även blivit en förändrad syn utåt på ett annat sätt. Det hade också blivit mer kroppsligt påtagligt (givetvis). Då hade det inte längre rört sig om benämningar och den inre syn man har på personen i fråga. Självfallet hade det blivit en tuffare omställning.
Jag pratade med en vän om allting, för någon vecka sedan. Hon har varit med om samma sak - blev tillsammans med en tjej som sedan berättade att han var transsexuell och som därefter genomgick en utredning. Min vän sa att hon trodde att det var en bra idé om jag också pratade med någon utomstående om behandling skulle bli aktuellt, på samma vis som Robin skulle prata med någon under processen, någon med kunskap inom ämnet. Hon sa att det nog var det som var tuffast - att inte ha någon att prata med om sina egna känslor. Jag kan förstå det. En stor del handlar om att finnas där som stöd för sin partner och vissa saker kan man inte prata om utan att det skulle uppfattas fel eller som någonting negativt gentemot personen i fråga.
Det är klart att jag tänker på det. Hur jag skulle reagera, hur jag skulle hantera det, hur lätt eller svårt jag hade haft för en omdefinering, om jag hade tyckt att det hade varit jobbigt rent emotionellt, om jag hade lyckats vara ett tillräckligt bra stöd - eller om jag hade varit tillräcklig, överlag.
På samma vis som jag vet att du ibland oroar dig för om jag hade klarat av omställningen och stannat hos dig, på samma vis oroar jag mig ibland för om jag hade varit tillräcklig för dig under eller efter behandlingen, och om du hade stannat hos mig. Ibland undrar jag om jag hade varit det du vill ha efter behandlingen. Om du skulle inse att du inte klarar av att vara tillsammans med någon som är gay, att du skulle behöva vara med någon som är straight eller bi. Att min läggning skulle få dig att känna att du aldrig skulle kunna ses som kille fullt ut och att du inte hade klarat av det. Jag oroar mig också för om mitt stöd hade varit tillräckligt för dig, att du hade behövt någon annan som förstod dig bättre eller som hade stöttat dig mer. Jag skulle göra allt för att finnas där för dig, för att stötta dig och försöka mitt yttersta för att vara allt det du skulle behöva. Men tänk om det inte hade varit nog? Tänk om det skulle finnas någon annan som gav dig än mer, mer än vad jag gjorde? Någon som varit med om det innan? Någon som inte behövde genomgå en omdefinering av sig själv samtidigt?
Förhoppningsvis skulle det inte vara så. Om en behandling skulle bli aktuell skulle jag förhoppningsvis vara nog för dig, omdefineringen av mig själv hade inte varit så tuff, vi hade klarat av det tillsammans och vi hade varit precis lika lyckliga som innan, som nu. Det är ett lika rimligt händelseförlopp, om inte mer rimligt än det tidigare alternativet. Antagligen skulle det gå bra. Men det är klart att jag oroar mig. Givetvis är jag rädd att förlora dig, det är jag i allmänhet. För jag älskar dig något så obeskrivligt mycket. Det är just därför som jag oroar mig. Men jag vill att du ska veta att jag aldrig skulle lämna dig, oavsett vad som händer och oavsett om det hade varit en tuff period, jag kommer alltid göra mitt yttersta för att ge dig allt du behöver. Jag kommer alltid göra allt i min makt för att du ska vara lycklig.
Tisdag: 2011-10-11
Jag är tillsammans med en "annat/vet ej, inget kön (t), 20 år". Annat/vet ej, inget kön (t), 20 år.
Jag är tillsammans med en person, fylld utav kärlek, värme, karaktär, humor och starka känslor. Någonting så fulländat. Född flicka utåt, född pojke inombords. Och du är så vacker, precis som du är. För allting som du är.
Annat/vet ej, inget kön (t), 20 år.
Jag fnyser åt deras ovisshet, åt deras beskrivning, åt hur de uttrycker sig. Det borde finnas bättre ord. För det är självklart att det förvirrar.
"Om jag är född tjej och gillar tjejer, då borde jag väl vara homosexuell? Men jag känner mig inte som en tjej, jag är en kille. Är jag då straight? Men jag är kvinna till det yttre, och jag är tillsammans med en flata. Hur kan det inte definera mig som tjej? Och alla vet inte om hur jag känner mig. Det förvirrar andra om jag skulle säga någonting annat än att jag vore en; 'Homosexuell tjej, 20 år'. Men då känner jag helt plötsligt inte mig själv".
Och om det inte finns kortare ord för att förklara någonting för sig själv, hur ska då utomstående kunna förstå?
Alla dessa kategoriseringar. För att underlätta för omvärlden. Och ändå kan jag inte förstå varför det ska vara nödvändigt. Jovisst, människor behöver kartor. Inre kartor där de kategoriserar, dömer och organiserar, för att sedan kunna organisera sig i livet och veta vad de ställs inför. Även de som anser sig som fördomsfria, queer, könsneutrala och allting därtill, kategoriserar fortfarande i "vi" och "dem".
"Vi som är fördomsfria, queer och könsneutrala, och dem som är trångsynta, heteronormativa och dömande".
Det finns ingen utväg ur det. För det är så vi, den mänskliga rasen, fungerar. Det jag inte förstår är varför man ska vara tvungen att förklara sig. Varför jag, som homosexuell tjej, ska behöva förklara mig för att vara tillsammans med en heterosexuell kille. Eller en heterosexuell transsexuell. Om ni föredrar. Oavsett - varför skulle jag behöva förklara mig och försvara mig? För det behöver jag inte. Och det tänker jag inte göra.
Jag menar inte att människor inte får fråga. För det är endast genom att fråga som man lär sig och utan lärdom bildas förutfattade meningar. Det jag inte accepterar är att någon ifrågasätter, vill att jag ska argumentera för min sak. För det är just min sak. Vår sak - jag och min partners. Inte eran.
Jag vet inte längre om jag är homosexuell. Jag känner att jag är det, har alltid vetat det - att jag attraheras av tjejer, uteslutande. Med ett undantag. Och det undantaget är Du. Det kommer att finnas människor som säger att jag då inte kan vara homosexuell, trots att jag själv vet att jag är det. Folk som kommer att lägga sig i. Det finns människor som kommer att påstå att jag är fel i det jag tycker, tänker och känner. Men det skiter jag i. Verkligen. För jag skiter i vad andra personer anser, jag skiter i vilket kategori personer placerar mig inom och skiter rent ut sagt i vilken läggning jag har. Så länge jag får vara den jag är, med dig. För du är den mest enastående och fulländade person jag någonsin har träffat.
Jag är tillsammans med en person, fylld utav kärlek, värme, karaktär, humor och starka känslor. Någonting så fulländat. Född flicka utåt, född pojke inombords. Och du är så vacker, precis som du är. För allting som du är.
Annat/vet ej, inget kön (t), 20 år.
Jag fnyser åt deras ovisshet, åt deras beskrivning, åt hur de uttrycker sig. Det borde finnas bättre ord. För det är självklart att det förvirrar.
"Om jag är född tjej och gillar tjejer, då borde jag väl vara homosexuell? Men jag känner mig inte som en tjej, jag är en kille. Är jag då straight? Men jag är kvinna till det yttre, och jag är tillsammans med en flata. Hur kan det inte definera mig som tjej? Och alla vet inte om hur jag känner mig. Det förvirrar andra om jag skulle säga någonting annat än att jag vore en; 'Homosexuell tjej, 20 år'. Men då känner jag helt plötsligt inte mig själv".
Och om det inte finns kortare ord för att förklara någonting för sig själv, hur ska då utomstående kunna förstå?
Alla dessa kategoriseringar. För att underlätta för omvärlden. Och ändå kan jag inte förstå varför det ska vara nödvändigt. Jovisst, människor behöver kartor. Inre kartor där de kategoriserar, dömer och organiserar, för att sedan kunna organisera sig i livet och veta vad de ställs inför. Även de som anser sig som fördomsfria, queer, könsneutrala och allting därtill, kategoriserar fortfarande i "vi" och "dem".
"Vi som är fördomsfria, queer och könsneutrala, och dem som är trångsynta, heteronormativa och dömande".
Det finns ingen utväg ur det. För det är så vi, den mänskliga rasen, fungerar. Det jag inte förstår är varför man ska vara tvungen att förklara sig. Varför jag, som homosexuell tjej, ska behöva förklara mig för att vara tillsammans med en heterosexuell kille. Eller en heterosexuell transsexuell. Om ni föredrar. Oavsett - varför skulle jag behöva förklara mig och försvara mig? För det behöver jag inte. Och det tänker jag inte göra.
Jag menar inte att människor inte får fråga. För det är endast genom att fråga som man lär sig och utan lärdom bildas förutfattade meningar. Det jag inte accepterar är att någon ifrågasätter, vill att jag ska argumentera för min sak. För det är just min sak. Vår sak - jag och min partners. Inte eran.
Jag vet inte längre om jag är homosexuell. Jag känner att jag är det, har alltid vetat det - att jag attraheras av tjejer, uteslutande. Med ett undantag. Och det undantaget är Du. Det kommer att finnas människor som säger att jag då inte kan vara homosexuell, trots att jag själv vet att jag är det. Folk som kommer att lägga sig i. Det finns människor som kommer att påstå att jag är fel i det jag tycker, tänker och känner. Men det skiter jag i. Verkligen. För jag skiter i vad andra personer anser, jag skiter i vilket kategori personer placerar mig inom och skiter rent ut sagt i vilken läggning jag har. Så länge jag får vara den jag är, med dig. För du är den mest enastående och fulländade person jag någonsin har träffat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)