Den här bloggen var i första hand bara någonting som jag startade upp när jag ville uttrycka mina känslor och tankar, utan insyn från människor runtomkring. Jag kom dock, ganska nyligen, fram till att det knappt finns några bloggar, sidor eller forum alls för anhöriga/partners till transexuella. När min pojkvän, Robin, började komma ut mer på internet bestämde jag mig således för att öppna upp den här bloggen för allmänheten. Så, för er som inte har förstått det ännu - den här bloggen handlar om hur mitt liv ter sig som partner till en transperson! Kan också ta tillfället i akt och promota min pojkväns blogg: http://theartofrobin.blogg.se. Och, en liten notis: i och med att denna blogg först bara var ämnad för mig och ett fåtal nära vänner (+ min pojkvän) är också de två första inläggen baserade på mina känslor och tankar. De är alltså inte skrivna för att bjuda in utomstående. Jag är egentligen inte fullt så seriös och dötråkig som jag låter i de inläggen.
Nu när jag faktiskt skriver utåt så lovar jag också att bli mer aktiv. Starting now:
Nu när jag inte längre är anonym på den här bloggen så kan jag ju ta tillfället i akt och presentera mig själv! Jag heter Erika, är tjugo år och bor i Örebro. Pluggar till behandlingsassistent på Örebro Universitet, trots att jag överväger att försöka komma in på Socionomprogrammet till hösten. Jag har varit öppet gay sedan jag var femton år (fullt ute strax efter att jag fyllde sexton). Jag träffade Robin för första gången på en födelsedagsfest för en gemensam polare, vintern 2010. Vi pratade en hel del under kvällen och fortsatte snacka ganska mycket veckorna därefter, one thing led to another, och vips så stod vi där - nykära och dejtande. Vid det här laget visste jag inte om att Robin var transexuell, även om han hade uttryckt det subtilt vid något enstaka tillfälle. Trots det här har jag nog aldrig fullt ut sett Robin som en tjej, varför vet jag inte. Trots att jag lärde känna honom via hans ursprungliga namn, att alla runtomkring referarade till honom som "hon" och att alla benämnde honom som "tjej". Det dröjde tills vi flyttade ihop (augusti 2011) tills han faktiskt uttryckligen benämnde sig själv som transexuell inför mig. Trots att den här vetskapen hade växt fram naturligt redan innan så minns jag att det kom lite som en chock. Jag läste det då i en text som han hade skrivit om sig själv. Jag tror att den så kallade chocken låg mer i att han faktiskt benämnde sig som någonting annat än att jag faktiskt blev chockad över att han var transexuell (för det blev jag inte). Strax därefter berättade han för mig att han övervägde att byta namn till Robin och att han ville testa hur det kändes att bli kallad för det. Till en början var det svårt. Jag hade fäst så mycket känslor vid namnet "Nicole" och det kändes skumt att helt plötsligt byta ut det namnet mot ett namn som jag inte hade någon som helst relation till. Det underlättades dock något när Robin fick besök av en nära vän som direkt började kalla honom vid det nya namnet utan problem. När jag väl hade vant mig vid namnet "Robin" berättade han för mig att han ville bli benämnd som "han". Eller, jag frågade nog snarare, vad han helst ville att jag kallade honom. Jag hade ett tag innan uteslutande benämnt honom vid könsneutrala uttryck, men det var när jag skulle ändra pronomen som det blev svårast. Inte för att jag skulle benämna honom som en "han", utan för att jag var tvungen att byta både pronomen och namn beroende på vem jag pratade eller umgicks med. Detta för att alla inte visste om att han var transexuell eller visste om hans namnbyte (vilket inte alla gör fortfarande). En liten redogörelse för hur det såg ut:
Mellan Robin och mig: "Robin", "han", "pojkvän".
Med våra familjer: ""Nicole", "hon", "flickvän".
Med vänner och syskon: "Robin", "hon", "flickvän".
Det skiftade också lite beroende på vilka vänner man pratade med osv. Vissa kunde/kan man säga "han" till och vissa var det "hon" som gällde. Även fast jag har vant mig mer vid detta nu (även om inte systemet är precis likadant) så råkar jag tidvis säga fel. Främst gällande pronomen - att jag i sammanhang där jag borde säga "hon" säger "han". Jag mest bara hoppas att de tillfällena har gått obemärkt förbi, främst för att det känns som om det inte är min rätt att outa honom.
Någonting som jag har upptäckt vad gällande just namnbytet är att personer (främst inom min familj i och med att de nu vet att han kallas för "Robin") direkt frågar om han också ska byta kön. Och att jag då får höra att jag i sådana fall inte hade varit gay längre utan att jag automatiskt blir straight. Detta är någonting jag stör mig på, men jag orkar inte riktigt gå in på diskussionen i och med att de inte vet om att han är transexuell. Dock tycker jag inte att det är deras rätt att döma (vilket jag också har nämnt i ett tidigare inlägg). Det känns också otroligt falskt att säga att "nejnej, hon vill bara ha ett mer könsneutralt namn, det är bara namnet som ska bytas". Det känns på något sätt som om man skäms över det, även fast det inte alls är läget.
Anywho: nu kände jag att det här inlägget gick över gränsen för hur långt det får vara. Så trots ett väldigt abrupt avslut slutar jag nu skriva och lovar att uppdatera mer om nutida ämnen i nästa inlägg!
