Vi pratade idag om hur det kändes. För mig. Det känns bra, om än något förvirrande om utredning, operationer och testosteron hade blivit aktuellt. Det är klart att det skulle bli svårare i och med att det hade blivit en större omställning för mig. Hur gärna jag än hade velat slippa omdefinera mig själv och min läggning, hade det på något vis ändå varit oundvikligt. Det var inte nämnvärt jobbigt att ställa om från "tjej" till "transsexuell", i och med att jag i princip aldrig har sett honom som tjej. Däremot hade det nog varit jobbigare att ställa om från "transsexuell" till "kille". Trots att det här hemma uteslutande förekommer benämningar som "han", "kille" och "pojkvän", hade det i och med en behandling även blivit en förändrad syn utåt på ett annat sätt. Det hade också blivit mer kroppsligt påtagligt (givetvis). Då hade det inte längre rört sig om benämningar och den inre syn man har på personen i fråga. Självfallet hade det blivit en tuffare omställning.
Jag pratade med en vän om allting, för någon vecka sedan. Hon har varit med om samma sak - blev tillsammans med en tjej som sedan berättade att han var transsexuell och som därefter genomgick en utredning. Min vän sa att hon trodde att det var en bra idé om jag också pratade med någon utomstående om behandling skulle bli aktuellt, på samma vis som Robin skulle prata med någon under processen, någon med kunskap inom ämnet. Hon sa att det nog var det som var tuffast - att inte ha någon att prata med om sina egna känslor. Jag kan förstå det. En stor del handlar om att finnas där som stöd för sin partner och vissa saker kan man inte prata om utan att det skulle uppfattas fel eller som någonting negativt gentemot personen i fråga.
Det är klart att jag tänker på det. Hur jag skulle reagera, hur jag skulle hantera det, hur lätt eller svårt jag hade haft för en omdefinering, om jag hade tyckt att det hade varit jobbigt rent emotionellt, om jag hade lyckats vara ett tillräckligt bra stöd - eller om jag hade varit tillräcklig, överlag.
På samma vis som jag vet att du ibland oroar dig för om jag hade klarat av omställningen och stannat hos dig, på samma vis oroar jag mig ibland för om jag hade varit tillräcklig för dig under eller efter behandlingen, och om du hade stannat hos mig. Ibland undrar jag om jag hade varit det du vill ha efter behandlingen. Om du skulle inse att du inte klarar av att vara tillsammans med någon som är gay, att du skulle behöva vara med någon som är straight eller bi. Att min läggning skulle få dig att känna att du aldrig skulle kunna ses som kille fullt ut och att du inte hade klarat av det. Jag oroar mig också för om mitt stöd hade varit tillräckligt för dig, att du hade behövt någon annan som förstod dig bättre eller som hade stöttat dig mer. Jag skulle göra allt för att finnas där för dig, för att stötta dig och försöka mitt yttersta för att vara allt det du skulle behöva. Men tänk om det inte hade varit nog? Tänk om det skulle finnas någon annan som gav dig än mer, mer än vad jag gjorde? Någon som varit med om det innan? Någon som inte behövde genomgå en omdefinering av sig själv samtidigt?
Förhoppningsvis skulle det inte vara så. Om en behandling skulle bli aktuell skulle jag förhoppningsvis vara nog för dig, omdefineringen av mig själv hade inte varit så tuff, vi hade klarat av det tillsammans och vi hade varit precis lika lyckliga som innan, som nu. Det är ett lika rimligt händelseförlopp, om inte mer rimligt än det tidigare alternativet. Antagligen skulle det gå bra. Men det är klart att jag oroar mig. Givetvis är jag rädd att förlora dig, det är jag i allmänhet. För jag älskar dig något så obeskrivligt mycket. Det är just därför som jag oroar mig. Men jag vill att du ska veta att jag aldrig skulle lämna dig, oavsett vad som händer och oavsett om det hade varit en tuff period, jag kommer alltid göra mitt yttersta för att ge dig allt du behöver. Jag kommer alltid göra allt i min makt för att du ska vara lycklig.
