Tänkte mest köra iväg ett inlägg för att, återigen, visa att jag existerar. Haha. Har varit så trött på sista tiden att jag inte riktigt har orkat uppdatera. Ber om ursäkt för det.
Har haft en fin helg bestående av umgänge med min bror och fina vänner. Nu idag har både jag och Robin varit slutkörda och har knappt orkat någonting. Vet inte riktigt vad som hände, men jag skyller på att det är söndag. Imorgon ska vi iväg till min mor och grilla, vilket ska bli helmysigt!
Planerade på att berätta att Robin är trans för min tvillingbror igår, men det blev inte riktigt så. Robin fick ont i bröstet och hans hjärta ballade över totalt, så vi åkte hem tidigare än vad vi hade tänkt. Var skitorolig där i några timmar. Men det är bra nu i vilket fall, vilket är en stor lättnad. Det är så jävla obehagligt när det blir sådär. I fredags vägde jag mig hemma hos våra polare, mest av nyfikenhet. Det visade sig att jag har gått ner fem kilo på ca. två månader, utan att direkt göra någonting. Fattig student, check! Har inte direkt märkt av någonting av mina, eh, "problem" i vilket fall. Skönt, i och med att det brukar kunna kicka igång när jag äter mindre eller går ner i vikt. Även Robin hade gått ner typ fem kilo de senaste två månaderna. Så vi kör stenhårt på att försöka äta upp oss nu! Haha.
Mamma ringde förövrigt igår och berättade att hon genom jobbet hade träffat en kvinna som tydligen bodde i närheten av henne. När mamma var ute med hundarna senare under dagen hade hon tydligen träffat på henne igen, tillsammans med hennes fru. De snackade en stund och mamma sa att hon tyckte det var så roligt att träffa äldre, gifta gay-par och att hennes dotter var homosexuell, yadda yadda yadda. Vet inte riktigt hur jag ska kläcka det att jag inte riktigt är gay längre. Det kommer bli en sådan omställning för henne, dels att ställa om till att Robin är en transkille och dels att ställa om till att jag inte längre är gay. Hon kommer inte ta det illa, det tror jag verkligen inte. Men jag vet ändå inte hur hon kommer att reagera, hon har sagt själv att: "Jamen, om du hade kommit hem med en kille så hade det ju varit jättekonstigt! Jag vet inte riktigt hur jag skulle reagera då!". Men det är nog annorlunda nu i och med att hon redan känner Robin. Anywho: det löser sig säkert.
Sjukt irrelevant inlägg egentligen, haha. Men en liten insikt i mitt liv, kan man ju kalla det! Nu ska jag återgå till att kolla på Charmed med pojkvännen och sedan blir det sängen. Puss!
Tisdag: 2012-04-24
Robin har dragit till skolan och jag är hemma ensam för en gångs skull. Lyssnar på musik, har precis druckit kaffe och hör hur degusarna springer omkring i buren bakom mig. Solen skiner och dagen känns ganska fin, so far. Har egentligen föreläsning i eftermiddag men bestämde mig för att stanna hemma och skriva på uppgiften till nästa seminarium istället. Och att uppdatera bloggen, såklart!
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om, egentligen. Har varit så fruktansvärt trött den senaste tiden. Det känns som att skolan och tankar om diverse äter upp mig. Jag behöver en sysselsättning, jag vill börja spela i band igen. Jag borde aldrig ha slutat, det är så fruktansvärt svårt att komma igång sedan igen. Imorgon kommer vår kontaktperson från Örebro Katthem hit då vi ska skriva på adoptionsavtal för vår ena katt och på torsdag ska jag och Robin förhoppningsvis träffa Julle en sväng.
Har berättat för fler personer i klassen om Robin nu. Jag kan inte ens förklara hur skönt det var igår när jag var ute och rökte med en tjej i klassen, och när jag kunde säga "han" hela tiden utan att behöva tänka kring att behöva uttrycka mig könsneutralt eller att byta pronomen. Dock är det fortfarande vissa personer som är närmare som jag känner att jag vill berätta det för - mina bröder, exempelvis. Det har bara inte blivit så. Det känns jävligt flummigt att bara skicka iväg ett sms och berätta, och varje gång jag träffar dem är Robin också med. Robin vill helst inte vara med när jag berättar nämligen. Men men, det kommer väl.
Nej, jag borde börja plugga. Kände mest att jag ville lämna ett avtryck och visa att jag faktiskt fortfarande existerar.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om, egentligen. Har varit så fruktansvärt trött den senaste tiden. Det känns som att skolan och tankar om diverse äter upp mig. Jag behöver en sysselsättning, jag vill börja spela i band igen. Jag borde aldrig ha slutat, det är så fruktansvärt svårt att komma igång sedan igen. Imorgon kommer vår kontaktperson från Örebro Katthem hit då vi ska skriva på adoptionsavtal för vår ena katt och på torsdag ska jag och Robin förhoppningsvis träffa Julle en sväng.
Har berättat för fler personer i klassen om Robin nu. Jag kan inte ens förklara hur skönt det var igår när jag var ute och rökte med en tjej i klassen, och när jag kunde säga "han" hela tiden utan att behöva tänka kring att behöva uttrycka mig könsneutralt eller att byta pronomen. Dock är det fortfarande vissa personer som är närmare som jag känner att jag vill berätta det för - mina bröder, exempelvis. Det har bara inte blivit så. Det känns jävligt flummigt att bara skicka iväg ett sms och berätta, och varje gång jag träffar dem är Robin också med. Robin vill helst inte vara med när jag berättar nämligen. Men men, det kommer väl.
Nej, jag borde börja plugga. Kände mest att jag ville lämna ett avtryck och visa att jag faktiskt fortfarande existerar.
Onsdag: 2012-04-18
Nu är jag tillbaka! Tänker börja med ett förtydligande från förra inlägget: jag hade missförstått min sambo en aning gällande den här tidsgränsen. Tanken är inte att han inom det här året ska ha påbörjat en utredning, utan att han inom detta år ska ha tagit kontakt för att sedan försöka påbörja en utredning. Utredningen måste alltså inte köra igång innan det här året är slut.
I övrigt känner jag mig ganska bitter idag. Min stubin är kortare än vanligt. En av anledningarna till det är väl att vi har skitdåligt med pengar och att jag knappt kan snusa. Har två snus kvar och får inte pengar förrän om exakt en vecka. Så, det är väl det min bitterhet grundar sig i, till viss del.
Jag måste tyvärr avsluta nu då jag sitter och väntar på min grupp i skolan. De kommer strax och då blir det plugg. Tänkte mest bara köra mitt förtydligande så att det inte blir några missförstånd, men jag ska försöka att uppdatera snart igen. Ha det gött till dess!
I övrigt känner jag mig ganska bitter idag. Min stubin är kortare än vanligt. En av anledningarna till det är väl att vi har skitdåligt med pengar och att jag knappt kan snusa. Har två snus kvar och får inte pengar förrän om exakt en vecka. Så, det är väl det min bitterhet grundar sig i, till viss del.
Jag måste tyvärr avsluta nu då jag sitter och väntar på min grupp i skolan. De kommer strax och då blir det plugg. Tänkte mest bara köra mitt förtydligande så att det inte blir några missförstånd, men jag ska försöka att uppdatera snart igen. Ha det gött till dess!
Torsdag: 2012-04-12
Det blir ytterligare en kort update idag. Dagen har spenderats med skola, mat, mys, film och nu klipp med Betnér på youtube. Och, idag har jag och Robin officiellt varit tillsammans i 13 månader, för er som vill veta. Puss på honom.
Robin satte en tidsgräns för sig själv igår. Han sa att han innan året är slut ska påbörja en utredning. Det gör allt prat om utredning, behandling, testosteron och operationer mer verkligt, på något sätt. Inte negativt, bara mer verkligt. Vi pratade om allting en del igår, om att jag är orolig för att han ska förändras personlighetsmässigt i och med testosteronet. Eller, givetvis kommer han att förändras en del. Men jag tänker på extrema förändringar, så att det skulle kännas som att han blev en helt annan person.
Nu när han faktiskt uttalat har bestämt att han vill gå igenom en utredning börjar jag givetvis tänka mer kring saker och ting. Innan har jag givetvis också tänkt på grejer, men det har känts längre bort, på något vis. Men jag är ganska förväntansfull, faktiskt. Jag vet inte riktigt varför. Men jag vet hur mycket han har tänkt på det så det känns bra, för hans skull, att han faktiskt har bestämt sig nu för hur han vill göra. Jag antar att jag är lite förväntansfull för att jag inte riktigt vet vad jag kan förvänta mig, jag har ju aldrig varit med om någonting liknande innan. Det är ganska faschinerade att jag känner mig förväntansfull i det läget, nya situationer och omständigheter brukar mer göra mig orolig och, ja, skräckslagen. Det är lite av en dålig sida jag har. Jag är ganska rädd för nya saker. Så det är en ganska cool känsla för mig att faktiskt vara förväntansfull istället för rädd. Det känns i vilket fall positivt.
Nu ska jag återgå till att kolla youtube-klipp innan sängen. Ha det fint till nästa gång!
Robin satte en tidsgräns för sig själv igår. Han sa att han innan året är slut ska påbörja en utredning. Det gör allt prat om utredning, behandling, testosteron och operationer mer verkligt, på något sätt. Inte negativt, bara mer verkligt. Vi pratade om allting en del igår, om att jag är orolig för att han ska förändras personlighetsmässigt i och med testosteronet. Eller, givetvis kommer han att förändras en del. Men jag tänker på extrema förändringar, så att det skulle kännas som att han blev en helt annan person.
Nu när han faktiskt uttalat har bestämt att han vill gå igenom en utredning börjar jag givetvis tänka mer kring saker och ting. Innan har jag givetvis också tänkt på grejer, men det har känts längre bort, på något vis. Men jag är ganska förväntansfull, faktiskt. Jag vet inte riktigt varför. Men jag vet hur mycket han har tänkt på det så det känns bra, för hans skull, att han faktiskt har bestämt sig nu för hur han vill göra. Jag antar att jag är lite förväntansfull för att jag inte riktigt vet vad jag kan förvänta mig, jag har ju aldrig varit med om någonting liknande innan. Det är ganska faschinerade att jag känner mig förväntansfull i det läget, nya situationer och omständigheter brukar mer göra mig orolig och, ja, skräckslagen. Det är lite av en dålig sida jag har. Jag är ganska rädd för nya saker. Så det är en ganska cool känsla för mig att faktiskt vara förväntansfull istället för rädd. Det känns i vilket fall positivt.
Nu ska jag återgå till att kolla youtube-klipp innan sängen. Ha det fint till nästa gång!
Onsdag: 2012-04-11
Sitter just nu i skolan och väntar på att Robin ska sluta. Spenderade vår första föreläsning med att svara på ett mail och den andra föreläsningen spenderade jag på att... -trumvirvlar-... svara på ett mail! Gick därifrån i pausen och nu sitter jag mest bara här. Känner mig fruktansvärt ofokuserad idag, drömde mardrömmar hela natten. Obehagligt.
Jag har funderat kring det här med att outa Robin för personer i min klass. Det hade varit så skönt att kunna säga "han" och "pojkvän", att slippa byta pronomen från sammanhang till sammanghang och från person till person. Dock har jag insett att det fortfarande skulle medföra vissa problem i och med att Robins klass knappt vet om att han kallas för Robin. Då måste jag ändå tänka på att inte säga "han" så fort jag är med honom och hans klasskamrater. Så, det är lite svårt. Börjar bli mer och mer förvirrad kring alla byten av pronomen, benämningar och namn.
Jag insåg idag när jag svarade på ett mail att jag inte riktigt har berättat en ganska betydande grej för den här bloggen. Robin har inte påbörjat någon utredning eller behandling och har heller inte bestämt sig för när/om det skulle bli aktuellt. Tänkte bara nämna det, så att ni har större koll kring vad jag pratar om och sådär.
I och med att jag är alldeles för seg i huvudet för att komma på någonting vettigt att skriva nu så avslutar jag. Det kanske kommer någon mer uppdatering sen, när jag har kommit hem, ätit och varvat ner lite. Until next time!
Jag har funderat kring det här med att outa Robin för personer i min klass. Det hade varit så skönt att kunna säga "han" och "pojkvän", att slippa byta pronomen från sammanhang till sammanghang och från person till person. Dock har jag insett att det fortfarande skulle medföra vissa problem i och med att Robins klass knappt vet om att han kallas för Robin. Då måste jag ändå tänka på att inte säga "han" så fort jag är med honom och hans klasskamrater. Så, det är lite svårt. Börjar bli mer och mer förvirrad kring alla byten av pronomen, benämningar och namn.
Jag insåg idag när jag svarade på ett mail att jag inte riktigt har berättat en ganska betydande grej för den här bloggen. Robin har inte påbörjat någon utredning eller behandling och har heller inte bestämt sig för när/om det skulle bli aktuellt. Tänkte bara nämna det, så att ni har större koll kring vad jag pratar om och sådär.
I och med att jag är alldeles för seg i huvudet för att komma på någonting vettigt att skriva nu så avslutar jag. Det kanske kommer någon mer uppdatering sen, när jag har kommit hem, ätit och varvat ner lite. Until next time!
Tisdag: 2012-04-10
God kväll, folks! Tänkte köra på en kort uppdatering innan sängen. Kan börja med att säga att livet var fint när vår käre vän Haz var på besök. Det blev mycket Disney-film, häng hemma hos polare samt mycket prat och skratt.
I måndags var jag och Robin på påsklunch hemma hos min far, vilket faktiskt var trevligt. Jag och min far har inte den mest ultimata relationen, men den har förbättrats en hel del sedan jag flyttade hemifrån. En av anledningarna till att dagen var så pass lyckad är att han nu har börjat att automatiskt bjuda in/räkna med Robin (el. Nicole, då han inte vet om namnbytet) vid släktmiddagar och liknande. Han har alltid varit ganska mycket emot att jag har haft flickvän (såsom det nu är i hans ögon), så det är riktigt skönt att inte behöva gå på nålar för att försöka få stämningen att inte krascha totalt. Någonting som däremot kändes mindre positivt var faktumet att det hemma hos min far återigen blir "Nicole" och "hon", samt "kompis" i och med att min farmor var där (hon vet inte om att jag är gay...-ish). Dock tror jag att hon förstod att jag och Robin är tillsammans då i måndags, om hon inte har förstått det tidigare. Jag och min kusin pratade om att Robin skulle jobba i Göteborg i sommar och att jag då kommer vara ensam i lägenheten. Så sa jag att han skulle kunna få bo här så att jag slapp vara ensam, mest på skämt. Men därefter tänkte jag mig inte riktigt för och sa: "Haha, men vi har bara en säng, så det kanske inte är så bra!". Fryser till is, vänder mig mot min farmor och ser att hon inte pratar med någon utan sitter tyst och lyssnar på vad folk säger. Det bör också nämnas att hon är nästintill blind och därför har väldigt bra hörsel. Så jag tror att hon hörde mig och därefter la ihop ett + ett. Hon betedde sig däremot inte annorlunda mot mig utan gav mig en kram när jag skulle gå och gav mig choklad som hon hade köpt tidigare. Så antingen hörde hon mig inte, eller så tycker hon ingenting negativt om att jag är tillsammans med Robin.
Ska också som avslut passa på att tacka alla för era kommentarer! Jag blir verkligen superglad. Det betyder massor för mig. Så, tack. Ett särskilt tack går här till Emmy som har förgyllt mina dagar ett par gånger genom hennes kommentarer.
I måndags var jag och Robin på påsklunch hemma hos min far, vilket faktiskt var trevligt. Jag och min far har inte den mest ultimata relationen, men den har förbättrats en hel del sedan jag flyttade hemifrån. En av anledningarna till att dagen var så pass lyckad är att han nu har börjat att automatiskt bjuda in/räkna med Robin (el. Nicole, då han inte vet om namnbytet) vid släktmiddagar och liknande. Han har alltid varit ganska mycket emot att jag har haft flickvän (såsom det nu är i hans ögon), så det är riktigt skönt att inte behöva gå på nålar för att försöka få stämningen att inte krascha totalt. Någonting som däremot kändes mindre positivt var faktumet att det hemma hos min far återigen blir "Nicole" och "hon", samt "kompis" i och med att min farmor var där (hon vet inte om att jag är gay...-ish). Dock tror jag att hon förstod att jag och Robin är tillsammans då i måndags, om hon inte har förstått det tidigare. Jag och min kusin pratade om att Robin skulle jobba i Göteborg i sommar och att jag då kommer vara ensam i lägenheten. Så sa jag att han skulle kunna få bo här så att jag slapp vara ensam, mest på skämt. Men därefter tänkte jag mig inte riktigt för och sa: "Haha, men vi har bara en säng, så det kanske inte är så bra!". Fryser till is, vänder mig mot min farmor och ser att hon inte pratar med någon utan sitter tyst och lyssnar på vad folk säger. Det bör också nämnas att hon är nästintill blind och därför har väldigt bra hörsel. Så jag tror att hon hörde mig och därefter la ihop ett + ett. Hon betedde sig däremot inte annorlunda mot mig utan gav mig en kram när jag skulle gå och gav mig choklad som hon hade köpt tidigare. Så antingen hörde hon mig inte, eller så tycker hon ingenting negativt om att jag är tillsammans med Robin.
Ska också som avslut passa på att tacka alla för era kommentarer! Jag blir verkligen superglad. Det betyder massor för mig. Så, tack. Ett särskilt tack går här till Emmy som har förgyllt mina dagar ett par gånger genom hennes kommentarer.
Fredag: 2012-04-06
Jag sitter för stunden och lyssnar på t.A.T.u. (ja, jag vet) och känner mig allmänt tankspridd. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen. Imorgon (egentligen idag) kommer en av mina och Robins vänner och hälsar på! Vi ska iväg till några andra polare på kvällen. Ska bli riktigt schysst faktiskt, inte träffat någon av dem på alldeles för lång tid nu. Annars är påskledighet ett uppskattat inslag i allt plugg. Så jag ska ta vara på de här dagarna och bara ta det lugnt och njuta av att våren är på G.
Jag läste förut på en av Robins kompisars bloggar. Han som har bloggen är också trans och skrev i ett inlägg om kroppssyn och hat gentemot sin egen kropp. Jag kunde inte undgå att reagera och fundera kring om Robin tänker och känner samma saker, med samma självförakt. Jag bara hoppas att han skulle berätta för mig om han känner så. Även om jag vet att han inte tycker om vissa delar av sin kropp och har det tufft vissa dagar, så vet jag inte om han känner ett så starkt avsky gentemot det.
Jag har börjat outa Robin mer och mer för klasskompisar och sådär. Ibland blir det en hel del frågor, främst gällande min läggning och min attraktion gentemot honom. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på det, det är ingenting som jag reflekterar över i den bemärkelsen. Fick frågan igår från en tjej som sa: "Jamen, hur är det med attraktion och så, om man räknar bort dina känslor för honom, personlighet och sådär?". Hur svarar man på det? Det är ju allt med individen som gör personen, inte bara vissa delar.
Och åter till det här med min läggning! Haha. Jag har varit duktig och hållt mig från det ämnet i ett par inlägg nu. Jag har väl börjat känna mig mer och mer... "ogay". I brist på andra ord. Haha. Men sedan vet jag inte så mycket mer. Jag är lite förvirrad, tror jag.
Bjussar på en bild på mig som avslut. Känns lite mer personligt så.
Jag har börjat outa Robin mer och mer för klasskompisar och sådär. Ibland blir det en hel del frågor, främst gällande min läggning och min attraktion gentemot honom. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på det, det är ingenting som jag reflekterar över i den bemärkelsen. Fick frågan igår från en tjej som sa: "Jamen, hur är det med attraktion och så, om man räknar bort dina känslor för honom, personlighet och sådär?". Hur svarar man på det? Det är ju allt med individen som gör personen, inte bara vissa delar.
Och åter till det här med min läggning! Haha. Jag har varit duktig och hållt mig från det ämnet i ett par inlägg nu. Jag har väl börjat känna mig mer och mer... "ogay". I brist på andra ord. Haha. Men sedan vet jag inte så mycket mer. Jag är lite förvirrad, tror jag.
Bjussar på en bild på mig som avslut. Känns lite mer personligt så.
Tisdag: 2012-04-03
Robin är fortfarande inne i en tuffare period. Det märks väl av då och då, men inte direkt massivt. Det märks mest på det jag nämnde i ett tidigare inlägg om det här ämnet, men jag tror att det är mer som kretsar inom honom än vad han visar utåt. Det är givetvis bara mina spekulationer, kan inte säga säkert att det är så. Ibland känns det bara som att han blir frånvarande, gräver ner sig i tankar mer än vanligt. Det kan i och för sig vara mitt överanalyserande sinne som spelar in i den observationen också. Jag tror att det hela grundar sig i att jag vill kunna hjälpa honom, var mer delaktig än vad jag är. Men jag tror att (om han nu tänker och känner mer än vad han berättar) så vill han inte "tynga mig" med det. Vi pratade lite om det igår, att det känns som om han tänker på mer saker än vad han vill erkänna. Han bekräftade att det var så men att anledningen till varför han inte pratade om det så mycket var för att han inte mådde direkt dåligt över allting just nu. Han sa också att om jag ville veta någonting så fick jag gärna fråga. Problemet är väl lite att jag inte riktigt vet vad jag ska fråga, i och med att jag inte vet alls vad som försiggår i hans huvud. Han sa igår att det mest handlade om utseendegrejer. Mer än så vet jag inte riktigt.
Det känns också som om den här bristen på intimitet börjar ta mer på mig än vad jag trodde att den skulle göra. Det har resulterat i att jag känner mig dryg, krävande och efterhängsen. Att bli avvisad tar på en. Och det känns som om jag börjar agera desperat, just för att jag blir avvisad en del. Sexuellt då, för er som inte har förstått det. Tillgivenhet är det ingen brist på. Anywho: att det känns som om jag agerar desperat i och med att jag tar initiativ och blir avvisad. Men fortsätter att ta initiativ (vid ett annat tillfälle då). Och sedan rullar det på. Avvisandet är väl det som tar mest, tror jag. Även om jag vet att det inte har med mig att göra, så blir det ändå på något sätt att de tankarna kommer upp. Det är väl någon reflex som sätter in: om du ständigt blir avvisad är det någonting med dig som är frånstötande. Men jag antar att det är min grej att komma över, de tankarna, jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra för att lyckas med det.
Kanske har jag så svårt för att bli avvisad och att jag känner att orsaken är jag, just för att jag inte riktigt vet vad han tänker och känner. Om jag inte har någon aning om vad han tänker på och hur han tänker kring det så lägger jag orsaken på någonting som jag känns vid: mig själv.
Det känns också som om den här bristen på intimitet börjar ta mer på mig än vad jag trodde att den skulle göra. Det har resulterat i att jag känner mig dryg, krävande och efterhängsen. Att bli avvisad tar på en. Och det känns som om jag börjar agera desperat, just för att jag blir avvisad en del. Sexuellt då, för er som inte har förstått det. Tillgivenhet är det ingen brist på. Anywho: att det känns som om jag agerar desperat i och med att jag tar initiativ och blir avvisad. Men fortsätter att ta initiativ (vid ett annat tillfälle då). Och sedan rullar det på. Avvisandet är väl det som tar mest, tror jag. Även om jag vet att det inte har med mig att göra, så blir det ändå på något sätt att de tankarna kommer upp. Det är väl någon reflex som sätter in: om du ständigt blir avvisad är det någonting med dig som är frånstötande. Men jag antar att det är min grej att komma över, de tankarna, jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra för att lyckas med det.
Kanske har jag så svårt för att bli avvisad och att jag känner att orsaken är jag, just för att jag inte riktigt vet vad han tänker och känner. Om jag inte har någon aning om vad han tänker på och hur han tänker kring det så lägger jag orsaken på någonting som jag känns vid: mig själv.
Måndag: 2012-04-02
Jag börjar med att, återigen, be om ursäkt för mitt långa uppehåll. Det har varit full rulle här hemma: tenta, ny kurs och vi har två katter från Örebro Katthem som provbor hemma hos oss, så det har varit fullt upp! Nu till dagens ämne: Svartsjuka.
Anledningen till att jag funderar så mycket kring det här är att det är ganska drygt att vara så svartsjuk. Skulle helst vilja komma fram till vad den grundar sig i så att jag kan komma över den. För även om jag inte agerar ut min svartsjuka så finns den ju fortfarande där och jävlas med mig. Såatteh... Om ni har någon teori: hit me! Haha.
Kör på en bild på snyggingen också, bara för att jag kan.
En vän till mig drog en teori om hur det kom sig att en person var svartsjuk. Han menade att en person är svartsjuk för att man själv är kababel till att vara otrogen. Han baserade det här på att man som människa bara vet hur man själv tänker och hur man själv skulle kunna agera i vissa situationer, vilket gör att man till viss grad tror att andra personer skulle tänka och agera som en själv. Detta i och med att man aldrig kan sätta sig in i någon annans huvud och helt förstå hur någon annan tänker fullt ut. Därav menade han att man bara är svartsjuk om man själv tror att man skulle kunna vara otrogen, för att man då trodde att ens partner också skulle kunna vara otrogen. Andra säger att en person är svartsjuk för att den tidigare har blivit bedragen och är rädd för att bli det igen. Ytterligare andra säger att svartsjuka bottnar i ens egen osäkerhet på sig själv. När svartsjukan blir för extrem brukar folk bara säga att personen är dum i huvudet och ett kontrollfreak, utan att direkt tänka på orsakerna kring svartsjukan.
Själv är jag väldigt svartsjuk. Däremot inser jag väldigt lätt själv om svartsjukan är befogad eller inte (vilket den oftast inte är) och då agerar jag helt enkelt inte på den. Om vi ska utgå från ovanstående teorier så kan vi ju räkna bort att jag själv skulle kunna vara otrogen och att jag är sådär sinnesstört svartsjuk. Vi kan också räkna bort att jag är rädd för att bli bedragen igen, jag bryr mig väl inte riktigt om de gånger som jag har blivit det, såhär i efterhand. Så då har vi ett alternativ kvar: att jag är osäker på mig själv. Jag är lite tvådelad gällande det. Ja, jag är i vissa avseenden osäker på mig själv. Men jag betvivlar att det faktiskt är därför som jag är svartsjuk. Problemet för mig ligger inte i att jag tror att Robin ska göra någonting med någon annan. Mitt problem är snarare när jag tror att någon annan är intresserad av honom eller om någon kommer in i bilden som (enligt min föreställning/vanföreställning) är Robins "typ", vilket jag (enligt min föreställning/vanföreställning) egentligen inte är. Även Robin är ganska svartsjuk av sig, men vår svartsjuka skiljer sig åt en aning. Jag blir generellt mer svartsjuk på personer och fortsätter sedan vara svartsjuk på många situationer som inkluderar personerna tills det går över. Robin däremot är bortsett från två personer mest svartsjuk på situationer, vilket känns en aning mer logiskt.
Själv är jag väldigt svartsjuk. Däremot inser jag väldigt lätt själv om svartsjukan är befogad eller inte (vilket den oftast inte är) och då agerar jag helt enkelt inte på den. Om vi ska utgå från ovanstående teorier så kan vi ju räkna bort att jag själv skulle kunna vara otrogen och att jag är sådär sinnesstört svartsjuk. Vi kan också räkna bort att jag är rädd för att bli bedragen igen, jag bryr mig väl inte riktigt om de gånger som jag har blivit det, såhär i efterhand. Så då har vi ett alternativ kvar: att jag är osäker på mig själv. Jag är lite tvådelad gällande det. Ja, jag är i vissa avseenden osäker på mig själv. Men jag betvivlar att det faktiskt är därför som jag är svartsjuk. Problemet för mig ligger inte i att jag tror att Robin ska göra någonting med någon annan. Mitt problem är snarare när jag tror att någon annan är intresserad av honom eller om någon kommer in i bilden som (enligt min föreställning/vanföreställning) är Robins "typ", vilket jag (enligt min föreställning/vanföreställning) egentligen inte är. Även Robin är ganska svartsjuk av sig, men vår svartsjuka skiljer sig åt en aning. Jag blir generellt mer svartsjuk på personer och fortsätter sedan vara svartsjuk på många situationer som inkluderar personerna tills det går över. Robin däremot är bortsett från två personer mest svartsjuk på situationer, vilket känns en aning mer logiskt.
Anledningen till att jag funderar så mycket kring det här är att det är ganska drygt att vara så svartsjuk. Skulle helst vilja komma fram till vad den grundar sig i så att jag kan komma över den. För även om jag inte agerar ut min svartsjuka så finns den ju fortfarande där och jävlas med mig. Såatteh... Om ni har någon teori: hit me! Haha.
Kör på en bild på snyggingen också, bara för att jag kan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)